Sexuella trakasserier

Sexuella trakasserier framgår av 1 kap. 4 § 5 p. diskrimineringslagen och innebär ett uppträdande av sexuell natur som kränker någons värdighet. 

I förarbetena till den äldre jämställdhetslagen från 1991 betonades att sexuella trakasserier innebär ett maktmissbruk från förövarens sida, och det lyftes fram att detta problem måste förstås utifrån ett könsmaktsperspektiv. Detta gjorde att sexuella trakasserier kom att ses som en viktig fråga för jämställdhetspolitiken. 

När diskrimineringslagen infördes år 2008, underströk regeringen att sexuella trakasserier skiljer sig från andra former av trakasserier kopplade till diskrimineringsgrunder som kön, etnicitet eller ålder. Sexuella trakasserier är särskilt utmärkande då de är av sexuell natur, vilket inte är fallet med andra trakasserier, och därför har de fortsatt behandlas som en separat kategori i lagtexten. 

Enligt diskrimineringslagens definition består sexuella trakasserier, liksom trakasserier i allmänhet, av beteenden som är missgynnande, oönskade och insiktsbaserade. För sexuella trakasserier krävs dock inget samband med en diskrimineringsgrund, utan det avgörande är att beteendet är av sexuell karaktär. Detta kan inkludera verbala, icke-verbala eller fysiska uttryck, såsom oönskade förslag om sexuella handlingar, påtryckningar, visningar av pornografiska bilder eller föremål, eller oönskad beröring. 

Beteendet ska medföra skada eller obehag för den utsatta och därigenom kränka personens värdighet. Den utsatta individen avgör om beteendet är önskat eller oönskat, vilket innebär att det är deras upplevelse som är avgörande för bedömningen av trakasserier. 

Ett rättsfall som illustrerar detta är AD 2016 nr 56, där en arbetsledare ansågs ha utsatt en anställd för sexuella trakasserier genom återkommande grova kommentarer av sexuell karaktär och närgånget stirrande, vilket kränkte kvinnans värdighet och ansågs utgöra sexuella trakasserier.