Religion eller annan trosuppfattning
Till skillnad från andra diskrimineringsgrunder definieras inte ”religion eller annan trosuppfattning” i diskrimineringslagen, troligen eftersom det inte ansågs nödvändigt. Det innebär dock att gränserna för vad som omfattas av skyddsgrunden inte är helt tydliga. Några riktlinjer är dock att religion exempelvis omfattar de stora världsreligionerna judendom, kristendom, islam och hinduism. Ateism och buddhism ingår under ”annan trosuppfattning”. Det innebär alltså att man inte heller får bli diskriminerad på grund av sin avsaknad av tro, så kallad negativ religionsfrihet.
Alla personliga övertygelser skyddas dock inte av denna diskrimineringsgrund. Trosuppfattningen måste ha sin grund eller samband med en religiös åskådning. Detta innebär att etiska, filosofiska och politiska åskådningar inte skyddas av diskrimineringsgrunden.
Religionsfriheten omfattar trosuppfattningar som har uppnått en viss nivå av övertygelse, seriositet, koherens och betydelse. Det gäller alltså trosuppfattningar som är gemensam för en grupp människor och inte en individs enskilda övertygelse. Rätten att utöva sin religion får enbart inskränkas med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.
Diskrimineringsskyddet innebär inte att alla handlingar som grundas på en viss tro automatiskt betraktas som religionsutövning. Ett uttalande från en pastor under en predikan kan vara del av religionsfriheten, medan samma uttalande från en chef på en statlig arbetsplats kan innebära diskriminering. Religionsfriheten är beroende av sammanhanget och måste beaktas i relation till andra rättigheter. Handlingar som inte direkt uttrycker eller som bara har ett avlägset samband med en persons religiösa uppfattning skyddas inte. Om en handling har tillräcklig koppling med den religiösa kopplingen bedöms därför utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.
Att bära religiösa symboler eller att vägra utföra vissa arbetsuppgifter har i praxis ansetts utgöra ett utövande av religion. Exempelvis fann Arbetsdomstolen i AD 2017 nr 23 att en barnmorska som vägrade medverka vid abort, med hänvisning till hennes religiösa tro, utgjorde ett utövande av religion som skyddas enligt lagen.
Lagstiftaren ville inte dra en tydlig skiljelinje mellan vad som är uttryck för kultur och vad som är uttryck för religion när det kommer till t.ex. kläder eftersom det kan vara svårt att avgöra och svaret kan variera beroende på vem man frågar. Tanken är att diskrimineringsgrunderna religion och etnisk tillhörighet ska komplettera varandra och en sådan distinktion ansågs därför inte nödvändig.
Även i AD 2018 nr 51 ansåg Arbetsdomstolen att en persons vägran att ta personer av motsatt kön i hand utgjorde en skyddad religionsutövning. Skyddet för att få utöva sin religion går alltså ganska långt.
Däremot kan det bli annorlunda om dessa religiöst motiverade handlingar innebär svårigheter för arbetet eller verksamheten. I sådana fall har Europadomstolen, vid intresseavvägning mellan arbetstagare och arbetsgivare, ofta funnit att arbetsgivaren får prioritet för sina intressen. Exempelvis kan arbetstagare krävas registrera samkönade äktenskap även om det strider mot arbetstagarens religion. I AD 2023 nr 71 fann Arbetsdomstolen att en policy om att inte bära religiösa symboler i tjänsten (trygghetsvärd i Stockholms tunnelbana), t.ex. slöja, inte utgjorde diskriminering då det var med hänvisning till arbetstagarnas säkerhet.