Fullmakter
En fullmakt handlar om handlande i annans namn för annans räkning och detta är vanligt förekommande inom flera aspekter av arbetslivet. I denna text går vi först igenom lite begrepp som är viktiga att kunna när man läser om fullmakter. Sedan går vi vidare med information om fullmakt enligt avtalslagen. Texten avslutas med exempel på situationer där fullmakter förekommer i arbetslivet och sammanfattade rättsfall från arbetsdomstolen.
Begrepp
- Fullmaktsgivare (även kallad huvudman): Den som skapar fullmakten. I denna text främst arbetsgivaren.
- Fullmäktige: Den som, enligt fullmakten, får företa rättshandlingar i fullmaktsgivarens namn. I denna text främst arbetstagaren.
- Tredje man: Den som sluter avtal tillsammans med fullmäktige med fullmaktsgivaren som motpart.
- Befogenhet: Vad fullmäktige har rätt att göra enligt fullmaktsgivaren.
- Behörighet: Vad fullmäktige har rätt att göra enligt fullmakten.
- Ond tro: När en part vet om ett missförhållande vid ett avtals tillkomst. I lagen beskrivs detta ofta som något som en person vetat eller borde haft vetskap om.
- Sedvänja: Ett handlingsmönster som anses vara det normala inom exempelvis en viss bransch.
- Rättshandling: Ett samlingsord för handlingar som är av rättslig betydelse, exempelvis avtal.
- Konkludent handlande: Innebär att avtal anses slutet på grund av att någon handlat i enlighet med ett avtal trots att avtalet i sig formellt sett aldrig slutits.
- Kungörelse: Ett offentligt meddelande
Generell information
En fullmakt är en utfästelse från en fullmaktsgivare till tredje man om att en fullmäktige får företa rättshandlingar i fullmaktsgivarens namn. Exempel på rättshandlingar är att sluta avtal å fullmaktsgivarens vägnar. Fullmäktige, dvs den som hjälper fullmaktsgivaren att sluta avtal, binds aldrig själv av avtalet (10 § AvtL).
Det är inte ovanligt att olika typer av fullmakter förekommer på arbetsplatser. En arbetstagare är ofta betrodd av sin arbetsgivare att utföra vissa handlingar åt sin arbetsgivare, alltså i dennes namn.
Exempel
I en butik får ett kassabiträde sälja varorna i butiken till ett visst pris, en annan anställd i butiken får kanske beställa varor från en leverantör och ytterligare en annan får sluta avtal åt arbetsgivaren. När man utför handlingar i arbetsgivarens namn har man som arbetstagare en fullmakt och i denna text ska vi reda ut vad det innebär och vilket ansvar som finns kring fullmakter i en arbetssituation.
Förhållandet fullmäktigen och tredje man
Om fullmäktige skulle agera utanför sin behörighet blir avtalet mellan fullmaktsgivaren och tredje man inte gällande för fullmaktsgivare. Då kan tredje man kräva skadestånd från fullmäktige (25 § AvtL), detta förutsatt att tredje man inte var i ond tro.
Fullmakter för chefer
Som chef på en arbetsplats är det vanligt att ingå i en del behörighet i och med anställningen, alltså handlande för arbetsgivarens räkning som kan vara av betydelse för verksamheten. Det är dock viktigt att ha koll på vad som ingår i ens befogenhet och behörighet när det kommer till att sluta avtal och handla i arbetsgivarens namn.
Om en individ till exempel är avdelningschef på ett företag kan det vara svårt att veta vilka typer av avtal som är tillåtna att sluta för arbetsgivarens räkning och vilka områden som är utom ens befogenhet. I sådana fall får individen se till vad som enligt handelsbruk ingår i ens tjänst, alltså vad en person i den rollen typiskt sett får utföra och brukar utföra. Det är också viktigt att ha en kommunikation med arbetsgivaren.
När det kommer till fullmakt för chefer kan det finnas en hårfin gräns för när man på rätt sätt handlar under fullmakt och när man överskrider sin behörighet och/eller befogenhet. Oftast så är det en tolkningsfråga och styrande blir då vad som kan anses vara sedvana inom det aktuella branschområdet tillsammans med andra omständigheter runt omkring, samt vad den man avtalat med har fått för uppfattning om situationen. Handlingar som är extra ordinära brukar inte ingå i handelsbruk och bör uppfattas av motparten.
Självständiga och osjälvständiga fullmakter
Fullmakter kan delas upp i två grupper, självständiga och osjälvständiga.
Självständiga fullmakter är sådana där tredje man själv kan ta del av fullmakten och dess innehåll. Exempel på dessa inkluderar ställningsfullmakt, meddelande till tredje man, kungörelsefullmakt, skriftlig fullmakt, prokura, toleransfullmakt och kombinationsfullmakt (mer om dessa nedan).
Osjälvständiga fullmakter utgörs av en av en större osäkerhet kring deras existens och innehåll. Exempel på dessa inkluderar uppdragsfullmakt och så kallade § 18-fullmakter (se nedan).
Skillnaden mellan dessa grupper ligger i fullmäktiges befogenhet och behörighet. I självständiga fullmakter framgår fullmäktiges befogenhet direkt av fullmakten, medan behörigheten vanligtvis bestäms genom överenskommelse mellan fullmaktsgivaren och fullmäktige. I osjälvständiga fullmakter är däremot behörigheten och befogenheten samma sak, eftersom det inte finns något annat för tredje man att förlita sig på än fullmäktiges ord om att ha fått en fullmakt med visst innehåll.
Om fullmäktige agerar i enlighet med fullmakten är fullmaktsgivaren bunden av detta. Men om fullmäktige handlar utanför sin befogenhet, gäller olika regler beroende på om det rör sig om en självständig eller osjälvständig fullmakt. För självständiga fullmakter är fullmaktsgivaren inte bunden om tredje man var i ond tro om fullmäktiges befogenhet, medan för osjälvständiga fullmakter gäller att fullmaktsgivaren inte är bunden av fullmäktiges agerande även om tredje man var i god tro.
Det är viktigt att komma ihåg att tolkningen av fullmakter också beror på sedvänja inom olika branscher och hur parterna uppfattar varandras agerande. För tredje man som ingår avtal baserat på en osjälvständig fullmakt innebär det en större risk att avtalet inte blir bindande. Om det visar sig att fullmäktige har handlat utan fullmakt återgår handlingen från båda sidor, och som tredje man kan man eventuellt kräva skadestånd från fullmäktige om man var i god tro om dennes befogenhet.
Ställningsfullmakt
Ställningsfullmakter aktualiseras när en person har rätt att agera å någon annans vägnar baserat på sin position eller ställning och regleras i 10 § 2 st AvtL. En sådan ställningsfullmakt grundas i ett avtal mellan den som ger fullmakten (huvudmannen) och den som agerar (fullmäktigen). Ställningsfullmakt är således vanligt förekommande inom arbetslivet. Denna typ av fullmakt gäller när någons anställningsform enlig lag, avtal eller sedvänja innebär viss behörighet att agera å arbetsgivarens vägnar. En arbetstagare kan alltså anses ha en ställningsfullmakt när denne har rätt att företräda sin arbetsgivare inom ramen för sin anställning.
Huruvida en ställningsfullmakt föreligger eller inte bör grundas i något slags avtal mellan fullmaktsgivare och fullmäktige, exempelvis anställningsavtal. Det är dock vanligt att frågan om fullmakt inte uttryckligen kommer på tal under ens anställning då det i många tjänster är självklart vad man får och inte får göra, medan det i andra tjänster är mer utav en gråzon.
Exempel
En butiksexpedit kan förväntas ha behörighet att sälja varor i butiken, men det är svårare att bedöma om hen kan sälja andra tillgångar eller hyra ut lokalen utanför sin befogenhet.
Det är således viktigt att ha god kommunikation med sin arbetsgivare om eventuella oklarheter om vad som ingår i arbetstagarens arbetsuppgifter och hur långt dennes behörighet sträcker sig. Som ovan nämnt kan en arbetstagares arbetsuppgifter framgå av till exempel en arbetsbeskrivning eller anställningsavtalet, därmed kan behörighet tolkad utifrån sådan dokumentation.
När en arbetsgivare (fullmaktsgivaren) kan bli bunden
Om en anställd (fullmäktige) agerar utanför de instruktioner som denne fått och handlar i arbetsgivarens namn, kan arbetsgivaren ändå bli bunden av dessa handlingar. Om den part som ingår avtalet (tredje man) med den anställde tror att den anställde har befogenhet att utföra sådana handlingar på grund av sin anställning, kan arbetsgivaren anses vara bunden av avtalet. Det är därför nödvändigt att etablera tydliga riktlinjer för vad som ingår i den anställdes arbetsuppgifter och att upprätthålla en god kommunikation med arbetstagarna. Dessutom är det avgörande att organisera verksamheten på ett sätt som tydligt kommunicerar med kunder och andra avtalsparter vilka befogenheter den anställda har.
Detta innebär att om arbetsgivaren ger instruktioner som motparten känner till men också ger ytterligare muntliga instruktioner till arbetstagaren som motparten inte är medveten om, kan arbetsgivaren bli bunden av handlingarna.
Exempel
En arbetstagare (fullmäktige) får i uppdrag att beställa 20 kg äpplen till ett visst pris. Om leverantören är medveten om denna information men arbetstagaren har mottagit muntliga instruktioner från arbetsgivaren att äpplena måste vara gröna, är detta en detalj som undgår leverantören. Om arbetstagaren (fullmäktige) sedan beställer röda äpplen kan arbetsgivaren (fullmaktsgivaren) bli bunden av avtalet eftersom leverantören (tredje man) i god tro antog att färgen på äpplena inte spelade någon roll, vilket är en följd av arbetsgivarens muntliga instruktioner.
Huruvida arbetsgivaren blir bunden av en arbetstagares felaktiga agerande beror alltså på det specifika fallet och vilken typ av handlingar den anställde har utfört, samt vilka instruktioner som har givits till den anställde. Att fastställa detta kräver en noggrann bedömning av omständigheterna kring det aktuella händelseförloppet.
När en arbetsgivare (fullmaktsgivare) inte blir bunden
När en arbetsgivare tilldelar en arbetstagare ett specifikt uppdrag som inte ingår i dennes vanliga arbetsuppgifter, är det viktigt att vara tydlig med instruktionerna. Det är avgörande att klart och tydligt specificera vilka åtgärder arbetstagaren får utföra och i vilken omfattning, exempelvis vilket pris denne får köpa för eller hur mycket varor denne får beställa. Om arbetsgivaren gett arbetstagaren sådana tydliga riktlinjer och arbetstagaren agerar utanför dessa instruktioner och tredje man insåg eller borde insett detta är arbetsgivaren vanligtvis inte bunden enligt 11 § AvtL.
Huvudregeln är således att om arbetstagaren (fullmäktige) har överskridit sin befogenhet blir arbetsgivaren (fullmaktsgivaren) inte bunden, detta till skillnad från när arbetstagaren (fullmäktige) enbart överskrider sin behörighet, då blir fullmaktsgivaren bunden av avtalet (se stycket ovan).
Således är det, vid frågan om avtalsbundenhet på grund av fullmakt, att avgöra om fullmäktige överskridit sin behörighet eller befogenhet, samt om tredje man varit i ond eller god tro vid avtalsslut.
När det kommer till uppdragsfullmakt som regleras i 18 § AvtL där motparten (tredje man) inte har kännedom om instruktionerna blir avtalet inte gällande mot fullmaktsgivaren om fullmäktige överskridit sin befogenhet trots att tredje man var i god tro (se mer om uppdragsfullmakt nedan).
Fullmakt genom meddelande till tredje man
En fullmakt kan ges direkt från fullmaktsgivare till tredje man genom ett särskilt riktat meddelande. Detta är en form av självständig fullmakt där tredje man kan bilda sig en uppfattning om fullmaktens existens och innehåll. Detta är således inte en skriftlig fullmakt utan enbart instruktioner som beskriver fullmaktens innebörd (13 § AvtL).
Exempel
En företagsägare kan meddela en leverantör att en anställd har fullmakt att beställa varor eller förhandla om kontrakt i företagets namn.
Kungörelsefullmakt
En kungörelsefullmakt är en fullmakt som kan göras gällande genom att kungöras (offentliggöras) i exempelvis tidningar eller annonser. Det är en relativt ovanlig typ av fullmakt vars syfte är att nå ut till och påverka en större grupp människor istället för att rikta sig mot enskilda individer (14 § AvtL).
Skriftlig fullmakt
En skriftlig fullmakt ska framgå av en skriftlig handling och ges sedan av fullmaktsgivaren till fullmäktige. Fullmäktige kan sedan använda denna för att företa rättshandlingar i fullmaktsgivarens namn mot tredje man (16 § AvtL).
Exempel
I affärsmiljöer kan en chef eller företagsägare ge en skriftlig fullmakt till en anställd eller kollega för att fatta beslut och agera på deras vägnar i affärsrelaterade frågor.
Toleransfullmakt
Som arbetsgivare är det av stor vikt att noga överväga de signaler som man sänder ut till sina anställda och hur man strukturerar sin verksamhet. Om en anställd utför en handling som inte ligger inom ramen för deras arbetsuppgifter är det avgörande att man agerar och förklarar att det inte är en del av deras ansvarsområde. Att inte reagera på sådana situationer kan leda till att man, genom passivitet, implicit ger anställda tillstånd att agera på arbetsgivarens vägnar i frågor som egentligen inte är deras ansvar. Detta fullmaktstyp kallas för toleransfullmakt, där det skapas en acceptans för att den anställde utför handlingar utanför deras befogenheter. Denna fullmaktstyp är inte reglerad i lag men är accepterad som en typ av fullmakt som finns.
Exempel
När en butiksanställd som normalt beställer en viss typ av varor börjar beställa andra varor till butiken som inte faller inom deras ordinarie arbetsuppgifter, vilket inte var arbetsgivarens avsikt. Om arbetsgivaren inte då medvetandegör arbetstagaren om detta kan den anställde komma att anta att det faller inom dennes befogenhet att beställa även andra varor till butiken och då uppstår frågan om toleransfullmakt.
Det är således av yttersta vikt för arbetsgivare att vara tydlig med vilka uppgifter som förväntas utföras av sina anställda för att undvika att skapa en oavsiktlig toleransfullmakt och för att upprätthålla en klar och effektiv organisation.
Kombinatinsfullmakt
En kombinationsfullmakt uppstår när flera olika typer av fullmakter används samtidigt i en och samma situation. Det är ett alternativ som kan vara användbart när det finns flera omständigheter som inte helt uppfyller kriterierna för en specifik fullmaktsform. Ett exempel är när en person agerar både enligt en ställningsfullmakt och en toleransfullmakt.
Exempel
Ett butiksbiträde som normalt agerar som säljare även ha fått befogenhet att köpa in varor till butiken, även om detta egentligen inte ingår i deras ställningsfullmakts behörighet. I en sådan situation kan en kombinationsfullmakt anses vara skapad.
Det är viktigt att notera att begreppet ”kombinationsfullmakt” inte är specificerat i lagen utan har uppstått genom domstolens praxis. Därför är det vanligtvis domstolens tolkning och bedömning som avgör om en kombinationsfullmakt faktiskt har skapats i en viss situation. Tredje mans uppfattning, det vill säga hur andra parter ser på situationen, spelar en betydande roll i bedömningen av en kombinationsfullmakt.
Uppdragsfullmakt
Uppdragsfullmakt föreligger när en arbetstagare fått ett uppdrag av arbetsgivaren att utföra en viss specifik handling. Uppdragsfullmakter regleras 18 § AvtL (kallas även 18 §-fullmakt) och det kan röra sig om situationer där arbetstagaren fått en beskrivning av vad denne ska utföra, till exempel beställa ett visst material för en viss summa av en leverantör. Leverantören kanske inte vet för vilken summa eller vilken mängd som arbetstagaren fått i uppdrag att beställa. Det är då arbetstagarens ansvar att hålla sig inom de ramar som givits av arbetsgivaren, annars kan inköpet bli ogiltig.
Exempel
En arbetsgivare kan ge en anställd fullmakt att representera företaget vid affärsmöten, konferenser eller andra evenemang där företagets intressen behöver företrädas.
Återkallande och överlämnande av fullmakt
Fullmakter kan återkallas på samma sätt som de meddelades. Således återkallas olika typer av fullmakter på olika vis beroende på hur de kommit till. Detta bygger på principen om personligt förtroende som ligger till grund för både fullmakter och uppdragsavtal (12 § AvtL). Även om fullmakter i princip alltid kan återkallas, finns det undantag för oåterkalleliga fullmakter, såsom vid administration i alternativ till konkurs (mer om detta nedan).
En fullmakt kan överlåtas om fullmaktsgivaren godkänner det. Detta på grund av att en fullmakt oftast är personlig och begränsad till fullmäktige. Samtycke till att överlåta en fullmakt kan ges uttryckligen eller genom konkludent handlande.
Återkallelse av fullmakt som givits genom meddelande
Gäller det fullmakter som givits direkt till tredje man med information om att fullmäktige har rätt att företa vissa rättshandlingar å fullmaktsgivarens räkning, så återkallas denna genom att fullmaktsgivaren meddelar tredje man om detta. Återkallelsen grundar sig alltså kommunikationen mellan fullmaktsgivaren och tredje man, inte mellan fullmaktsgivaren och fullmäktige (13 § AvtL). Regeln gäller självständiga fullmakter och därmed inte för uppdragsfullmakter som regleras i 18 § AvtL (läs mer om uppdragsfullmakter nedan).
Återkallelse av kungörelsefullmakt
Som ovan nämnt riktar sig kungörelsefullmakter till mot en större grupp av människor i stället för till en enskild individ, exempelvis genom att kungöras i en tidning. När en sådan kungörelsefullmakt ska återkallas sker det på samma sätt som den kungjordes (14 § AvtL).
Återkallelse av ställningsfullmakt
Sådan ställningsfullmakt som anställd (fullmäktige) får genom anställning återkallas genom att den anställde avlägsnas från sin tjänst där fullmakten gällt (15 § AvtL).
Återkallelse av fullmakt som givits skriftligen till fullmäktige
Gäller det en sådan fullmakt som fullmäktige fått genom en skriftlig handling av fullmaktsgivaren återkallas denna genom att fullmaktsgivaren tar tillbaka eller förstör handlingen (16 § AvtL).
Återkallelse av uppdragsfullmakt
Som ovan nämnt grundar sig uppdragfullmakter enbart i förhållandet mellan fullmaktsgivaren och fullmäktige. Fullmaktsgivaren ger alltså i uppdrag till fullmäktige att företa rättshandlingar åt denne och ingen information ge således till tredje man. Därmed sker en återkallelse av en uppdragsfullmakt genom att fullmaktsgivaren meddelar fullmäktige om att fullmakten inte länge ska gälla (18 § AvtL).
Reklamationsplikt för återkallad fullmakt
Om fullmaktsgivaren har anledning att misstänka att fullmäktige kommer företa rättshandlingar med hjälp av fullmakten trots att denna är återkallad, ska denne meddela tredje man om att fullmakten är återkallad. Detta innebär att det finns en viss reklamationsplikt för fullmaktsgivare som vill förhindra befarat missbruk av återkallad fullmakt. Om fullmaktsgivaren inte gör det och tredje man är i god tro så gäller fortfarande fullmakten i den givna situationen och fullmaktsgivaren blir bunden av exempelvis avtalet som fullmäktige slutit å fullmaktsgivarens vägnar (19 § AvtL).
Återkallelse genom meddelande till tredje man
Även om återkallelsen av fullmakten inte skett i enlighet med något av de ovan beskriva steg kan denna återkallas, detta om tredje man är i ond tro. I sådana fall kan det räcka med att fullmäktige informerar fullmäktige om att fullmakten inte gäller mot tredje man som är i ond tro. Denna regel beskrivs som en särskild säkerhetsåtgärd som kan tillämpas i vissa fall (20 § AvtL).
När fullmäktige blir ersättningsskyldig mot tredje man
Som nämnt gäller rättshandlingar som fullmäktige företar mellan fullmaktsgivaren och tredje man, inte mellan fullmäktige och tredje man. Fullmäktige står således helt utanför exempelvis avtalet som slutits. Det finns dock situationer där fullmäktige ändå kan bli ersättningsskyldig gentemot tredje man. Det är nämligen så att fullmäktige måste kunna bevisa att denne agerat med fullmakt eller att handlingen som fullmäktige utförde godkänts av fullmaktsgivaren. Om fullmäktige inte kan bevisa detta måste denne ersätta eventuell skada som tredje man lider på grund av detta. Detta kan ske om en person agerat utan fullmakt i god tro, dvs i hopp om att handlingen ska godkännas av huvudmannen efteråt. Trots det goda motivet bär då personen ändå ansvar som en ”falsus procurator” (falsk ombud). Därmed har fullmäktigen en skyldighet att garantera sin behörighet, och om denne inte kan göra det, kan denne hållas ekonomiskt ansvarig.
Det finns dock vissa undantag från denna ersättningsskyldighet. Fullmäktigen är inte ansvarig om den tredje parten förstod eller borde ha förstått att fullmakten inte fanns eller att den överskreds, dvs om tredje man varit i ond tro. Inte heller blir fullmäktige ansvarig om denne handlat utan vetskap om omständigheter som gör att handlingen inte kan göras gällande mot fullmaktsgivaren, och dessa omständigheter inte heller kunde förutses av den tredje man (tredje man var i god tro). Fullmäktiges ansvar balanseras mellan skyddet mot tredje man ond tro och genom att ansvarsområdet strikt är begränsat till närvaron av en nödvändig fullmakt.