Tidsfrister
Ond och god tro
Avtalslagen reglerar även frågan om giltigheten av avtal eller andra juridiska handlingar som är beroende av den andra partens kunskap eller god tro och aktualiseras ofta när det ska avgöras om ett avtal är ogiltigt eller eventuellt ska jämkas.
En medkontrahents, dvs en part i ett avtal, onda eller goda tro är aktuellt i situationer beträffande:
- Fullmakter: 11 §, 19 § 20 §, 21 § och 25 § 2 st AvtL
- Tvång: 28 § 2 st AvtL
- Lindrigare tvång: 29 § AvtL
- Svek: 30 § 1 st AvtL
- Ocker: 31 § 2 st AvtL
- Felskrivning eller misstag: 32 § AvtL
- Tro och heder: 33 § AvtL
Ingenstans i dessa ovan nämnda lagrum framgår när bedömningen ska göras. Således måste 39 § AvtL tillämpas för att få en uppfattning om vilken tidpunkt det är som gäller.
Tidpunkten för bedömning av ond eller god tro enligt 39 § AvtL
Vid bedömningen om en part är i ond eller god tro ska hänsyn tas till vad den andra parten faktiskt visste eller borde ha insett vid den tidpunkt då handlingen blev känd för honom eller henne. Om det finns särskilda omständigheter kan även den kunskap eller insikt som parten fick efter denna tidpunkt, men innan handlingen har haft avgörande påverkan på hans eller hennes agerande, beaktas. Den senaste tidpunkten för att bedöma god tro är när den andre parten blir medveten om handlingen. Emellertid kan det finnas fall där senare insikter spelar roll, men före handlingens avgörande påverkan.
I situationer beträffande fullmaktsfall är det normalt sett fullmäktigens goda eller onda tro som blir avgörande. Om fullmaktsgivaren själv agerade i ond tro, kan dock inte fullmäktigens goda tro rädda honom eller henne från konsekvenserna av den handling som utförts i ond tro (39 § AvtL). Läs mer om fullmakter här.
Nedan utreds några viktiga aspekter av god/ond tros-bedömningen vidare:
Betydelsen av den andra partens kunskap
En central princip är att en part inte kan dra nytta av en annan parts okunnighet eller brist på insikt för att ingå ett avtal eller utföra en handling som skulle vara ogiltig om den andra parten hade känt till alla relevanta fakta. Detta gäller särskilt omständigheter som är avgörande för avtalets eller handlingens giltighet.
Tidpunkten för bedömning
Av praxis framgår att det finns två centrala tidpunkter när god tro ska beaktas. Dels den som kallas för ordinarie tidpunkt, dels en senare tidpunkt som kan vara aktuell i vissa fall.
Ordinarie tidpunkt
När medkontrahenten blev medveten om innehållet i avtalet. Det är alltså vid denna tidpunkt som parten förväntas vara medveten om alla relevanta omständigheter som påverkar avtalets giltighet eller juridiska konsekvenser. Detta är den primära tidpunkten för att bedöma den andra partens goda eller onda tro.
Den senare tidpunkten
I vissa fall kan det finnas omständigheter där den andra parten får ytterligare insikter efter att ha ingått avtalet eller utfört handlingen, men innan det har haft en avgörande påverkan på hans eller hennes agerande. Dessa senare insikter kan också beaktas vid bedömningen av god tro. I lagkommentaren beskrivs detta som ”efter vunnen kännedom men innan rättshandlingen inverkat bestämmande på medkontrahenten.” Här blir alltså bedömningen om en person som har kännedom om avtalets innehåll ändå kan anses ha varit i god tro då avtalet i fråga ännu inte inverkat på denne.
Meddelande mellan parter
Vad gäller meddelande mellan parter och vilken tidsfrist som råder i sådana situationer kan man dela upp sådan kontakt i två kategorier, meddelanden och reklamation (40 § AvtL).
Meddelande
Om någon vill meddelande en annan part om något som rör avtalsförhållandet och detta meddelande skickas genom post, telegraf eller på annat sätt, är det avsändarens ansvar att se till att meddelandet skickas på ett lämpligt sätt. Det faktum att ansvaret ligger på avsändaren är huvudregeln enligt avtalslagen. Skulle meddelandet försenas eller inte når fram, anses avsändaren ändå ha fullgjort sin skyldighet att skicka meddelandet om det gjorts på ett lämpligt vis.
Reklamation
Om parten som är mottagare däremot vill reklamera något som rör avtalsförhållandet är det dennes ansvar. Detta innebär att om det uppstår problem med att ett meddelande exempelvis inte kommer fram eller försenas, är det mottagaren som bär ansvaret för att reklamera eller vidta åtgärder (ex. meddela motparten om detta). Däremot, när det gäller vissa specifika meddelanden, sås