Ålder
Ålder är en av de nyaste diskrimineringsgrunderna i svensk lagstiftning och infördes tillsammans med könsöverskridande identitet eller uttryck i och med diskrimineringslagen (2008:567). Enligt 1 kap. 5 § avser åldersdiskriminering uppnådd levnadslängd, alltså hur gammal en person är.
Detta gör ålder till en lite annorlunda diskrimineringsgrund eftersom den inte riktar sig till en specifik grupp i samhället – alla människor har ju en ålder. Behovet av skydd varierar dock beroende på vilken åldersgrupp en person tillhör. Unga personer på väg in i arbetslivet och äldre personer som närmar sig pensionering är särskilt utsatta för åldersdiskriminering.
Åldersdiskriminering innebär att en person missgynnas på grund av sin ålder. Detta kan till exempel ske genom att
- bli nekad arbetsintervju eller anställning
- inte få möjlighet till befordran
- hindras från att delta i utbildningar eller praktik.
I många fall fungerar ålder som en förstärkningsfaktor i samband med andra diskrimineringsgrunder. Det är inte ovanligt med situationer där en kvinna som nekas anställning kan uppleva sig diskriminerad inte bara på grund av sitt kön utan också sin ålder. Då kan hon åberopa två diskrimineringsgrunder som spelat in i beslutet. Kombinationen av flera diskrimineringsgrunder är därför särskilt vanligt förekommande med diskrimineringsgrunden ålder.
Anmälningar om åldersdiskriminering har hittills framför allt handlat om personer som missgynnas på grund av hög ålder. Detta har också avspeglats i de mål som behandlats av Arbetsdomstolen, där fokus legat på äldre arbetstagare. Även om skyddet i lagen gäller för alla åldrar, visar praktiken att det oftast är diskriminering av äldre arbetstagare som leder till rättstvister.
Diskrimineringsgrunden ålder är även unik då den har fler tillåtna undantag i diskrimineringslagen än de andra diskrimineringsgrunderna. Det förekommer två specifika undantag, förutom de generella undantaget om yrkeskrav, som inte hindrar särbehandling på grund av ålder i 2 kap. 2 § diskrimineringslagen. Det är tillåtet att tillämpa åldersgränser för rätt till pensions- efterlevande- eller invaliditetsförmåner i individuella avtal eller kollektivavtal. Särbehandling på grund av ålder är även tillåtet om det har ett berättigat syfte och de medel som används är tillämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet.
Det som skiljer en tillåten särbehandling från en otillåten särbehandling är huruvida särbehandlingen sker med ett s.k. berättigat syfte samt om detta syfte i en proportionalitetsbedömning anses ha uppnåtts med lämpliga och nödvändiga medel. Gällande bedömningen om vad som ska ses som ett berättigat syfte så har EU-lagstiftningen och EU-domstolens rättspraxis tydliggjort att det som åsyftas är socialpolitiska mål som rör sysselsättningspolitik, arbetsmarknad och yrkesutbildning. Mer konkret vilka syften som kan anses ingå i något av dessa områden ger EU-domstolen de nationella domstolarna utrymme att själva bedöma. Frågan har endast tagits upp till Arbetsdomstolen vid ett fåtal tillfällen, och man har då hänvisat till EU-domstolens praxis.
Kravet på lämpliga och nödvändiga medel innebär i praktiken en proportionalitetsbedömning där de medel som används ska vara den minsta åtgärd som kan vidtas för att uppnå syftet. Innebörden att medlet ska vara lämpligt innebär att det medel som används faktiskt ger en effekt som i verkar för att uppnå syftet. Finns det medel som skulle inskränka arbetstagarens rättigheter mindre men ändå uppnå samma syfte så är medlet inte nödvändigt och undantagsbestämmelsen därmed inte tillämpbar. Detta är samma bedömning som görs vid frågor om lämpliga och nödvändiga medel vid indirekt diskriminering.
Skyddet mot åldersdiskriminering är ett relativt nytt tillskott i svensk rätt. Området är under utveckling, och framtida rättsfall kommer troligen att bidra till att klargöra tillämpningen av diskrimineringsgrunden.