Historisk bakgrund till diskrimineringslagen

När Sverige blev medlem i EU 1995 innebar det att svensk lagstiftning behövde anpassas för att uppfylla EU:s krav. Ett centralt område där detta har haft stor betydelse är diskriminering. Diskrimineringslagen (2008:567), som infördes 2009, utformades i linje med EU:s arbetslivsdirektiv. Syftet med lagen är att säkerställa likabehandling i arbetslivet och andra samhällsområden, något som ursprungligen har sin grund i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.  

EU:s arbetslivsdirektiv antogs år 2000 och adderade två nya diskrimineringsgrunder (ålder och könsöverskridande identitet). Direktivet kräver att medlemsstaterna i EU inför nationella regler som förbjuder diskriminering i arbetslivet och säkerställer likabehandling. 

Redan före EU-medlemskapet fanns svenska lagar som syftade till att motverka diskriminering, men de hade en smalare omfattning – länge fokuserade man bara på jämställdhet mellan män och kvinnor. År 1917 infördes exempelvis en lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet, som innehöll ett förbud mot diskriminering baserat på kön. Denna lag ersattes senare av jämställdhetslagen (1991:433). Efter att Sverige anslöt sig till EU utvidgades diskrimineringsskyddet successivt för att inkludera fler diskrimineringsgrunder, som etnicitet, religion och sexuell läggning.  

Diskrimineringslagen som trädde i kraft 2009 innebar en sammanslagning av sju tidigare lagar, varav fyra reglerade diskriminering inom arbetslivet. Syftet var att skapa en mer enhetlig och lättillgänglig lagstiftning. Lagen tar upp sju diskrimineringsgrunder: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning samt ålder.  

Två av dessa grunder, könsöverskridande identitet eller uttryck och ålder, tillkom som nya diskrimineringsgrunder i svensk lagstiftning i och med lagens införande. 

I 1 kap. 1 § diskrimineringslagen anges lagens syfte: att motverka diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter oavsett de ovan nämnda grunderna. Detta tydliggör att lagen inte bara förbjuder diskriminering, utan också har en aktiv målsättning att stärka rättigheter och möjligheter för utsatta grupper. 

Diskrimineringslagen är starkt påverkad av EU-rätten, både genom direktiv och genom rättspraxis från EU-domstolen. Arbetsdomstolen i Sverige tillämpar dessa regler i sin rättspraxis, vilket visar hur EU:s juridiska ramverk integreras i svensk rätt. Utan EU:s bindande regler och prejudikat hade svensk diskrimineringslagstiftning sannolikt utvecklats på ett annat sätt.