Bristande tillgänglighet
Bristande tillgänglighet framgår av 1 kap. 4 § 3 p. diskrimineringslagen och innebär att en person med en funktionsnedsättning missgynnas genom att sådana åtgärder för tillgänglighet inte har vidtagits för att den personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan denna funktionsnedsättning som är skäliga utifrån krav på tillgänglighet i lag och annan författning, och med hänsyn till
- de ekonomiska och praktiska förutsättningarna,
- varaktigheten och omfattningen av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde, samt
- andra omständigheter av betydelse.
Bristande tillgänglighet är en relativt ny diskrimineringsform. Inom denna diskrimineringsgrund betyder begreppet missgynnande, som i andra delar av diskrimineringslagen, att en person hamnar i ett sämre läge på grund av brist på tillgänglighetsanpassning. Missgynnandet kan ske genom underlåtenhet att vidta åtgärder för att skapa tillgänglighet, d.v.s. ren passivitet där inga åtgärder vidtas alls. Det kan dock även vara fråga där åtgärder vidtas genom ett aktivt handlande, men där åtgärderna inte anses vara tillräckliga.
För att bedöma om diskriminering skett, är begreppet jämförbar situation också centralt. Kriteriet jämförbar situation innebär att en jämförelse ska göras mellan situationen för en person med en funktionsnedsättning jämfört med andra personer som saknar den aktuella funktionsnedsättningen. För att jämförelsen ska vara rättvis måste det finnas en rimlighet att personerna befinner sig i liknande situationer, där det är naturligt att jämföra dem med varandra. Det krävs således att de individer som jämförs är i en situation där lika behandling är motiverad. Kriteriets innebörd kan variera beroende på vilken typ av situation den påstådda diskrimineringen rör.
I arbetslivet handlar denna jämförelse främst om en persons förmåga att utföra arbetsuppgifter, där en person med funktionsnedsättning jämfört med andra som saknar denna funktionsnedsättning. En arbetsgivare får inte ta hänsyn till eventuella begränsningar som funktionsnedsättningen kan medföra om arbetsgivaren, genom rimliga anpassningar, kan minska eller ta bort dessa hinder så att personen kan utföra de viktigaste delarna av arbetet. En person som saknar den nödvändiga kompetensen för ett visst arbete kan inte åberopa diskrimineringsförbudet om bristande tillgänglighet, oavsett om tillgänglighetsåtgärder genomförs eller inte. Detta gäller även när det inte är möjligt att helt eller tillräckligt mycket minska effekterna av funktionsnedsättningen genom tillgänglighetsåtgärder.
Enligt förarbetena (prop. 2013/14:198) till lagen föreskrivs det att endast skäliga åtgärder för tillgänglighet kan krävas. Vilka åtgärder som anses skäliga i en specifik situation kan ta sin utgångspunkt i de krav som finns för en viss situation enligt annan lagstiftning eller föreskrifter, där även EU-förordningar inkluderas. Det bör enligt förarbeta därför inte anses skäligt att kräva åtgärder som går utöver sådana krav, och om en verksamhet uppfyller dem, bör det generellt sett inte ställas ytterligare krav enligt diskrimineringslagen.
Inom arbetslivet är det främst arbetsmiljölagen som ställer krav av relevans för att förhindra diskriminering på grund av otillgänglighet. Diskrimineringsförbudet i detta sammanhang ändrar inte de anpassningar som kan krävas enligt arbetsmiljölagen. Då åtgärder som en arbetsgivare ska överväga enligt arbetsmiljölagen anses normalt också vara tillräckliga för att följa diskrimineringslagen. Arbetsgivare som uppfyller arbetsmiljökraven eller andra relevanta lagkrav behöver därför oftast inte överväga ytterligare åtgärder i enlighet med diskrimineringslagen. Dock utvidgas kretsen av personer som omfattas av diskrimineringsskyddet.
Om det krävs en åtgärd som inte specifikt anges i annan lagstiftning, bör dessa vara enklare till sin natur. Dessutom ska åtgärden bedömas som rimlig med hänsyn till verksamhetens ekonomiska och praktiska förutsättningar, varaktigheten av relationen med den enskilde samt övriga omständigheter, som exempelvis att åtgärden inte får innebära en risk för andras hälsa eller säkerhet eller negativt påverka en kulturmiljö. Detta innebär att en åtgärd som i princip följer lagstiftningen kan anses oskälig i en specifik situation enligt diskrimineringslagen.
Exempel på stöd och service som kan ges är att restaurangpersonal läser upp menyn för en synskadad om menyn inte finns i punktskrift, att personalen hjälper en synskadad med att boka en biljett eller ledsagar en passagerare på stationen. Ytterligare exempel kan vara att en butikspersonal hjälper en kund med syn- eller rörelsenedsättning att samla och packa varor.
Verksamhetsutövarens ekonomiska förutsättningar är avgörande när man bedömer vad som är rimligt att kräva i tillgänglighetsåtgärder. En åtgärd kan anses skälig endast om verksamheten har råd att täcka kostnaden inom sin ordinarie budget. Om åtgärden innebär stora ekonomiska eller verksamhetsmässiga konsekvenser, kan den betraktas som oskälig att kräva.
För de praktiska förutsättningarna gäller att en åtgärd endast är skälig om de går att genomföra. Om det finns praktiska eller juridiska hinder, exempelvis om en verksamhetsutövare hyr lokaler och fastighetsägaren inte tillåter ändringar, kan åtgärden anses oskälig. Mindre förändringar som att flytta varor i en butik för att förbättra framkomligheten kan däremot vara rimliga, men mer omfattande förändringar som installation av en ramp i ett trångt utrymme eller flytt av en hel avdelning är normalt inte skäliga.
I situationer där det finns en långvarig och nära relation, som mellan arbetsgivare och arbetstagare, kan mer omfattande åtgärder vara rimliga. Detta gäller även inom utbildning, där relationen ofta är långvarig. På andra områden där kontakten är kortare, som vid en förfrågan hos en myndighet eller vid tillfällig vård, bör åtgärderna vara av enklare slag, om inte annan lagstiftning kräver mer. När kontakten är kortvarig eller av liten omfattning, exempelvis där en vara eller tjänst används upprepade gånger men under en begränsad tid, påverkar det bedömningen av vilka åtgärder som är rimliga.
Slutligen är en faktor som påverkar skäligheten den nytta som den funktionsnedsatte förväntas få av åtgärden. Om en tillgänglighetsåtgärd för det möjligt för personen att exempelvis ta del av information från en myndighet, besöka en restaurang eller handla i en butik, stärker detta skäligheten. Om nyttan däremot är liten, särskilt om åtaganden innebär betydande kostnader, kan detta vara ett argument för att åtgärden inte är rimlig att kräva.