Bevisbördan vid påstådd egen uppsägning – AD 2025 nr 50
Arbetsdomstolens dom AD 2025 nr 50 rör en fråga om bevisbördan i uppsägningssituationer där arbetsgivaren påstår att arbetstagaren själv sagt upp sig, men där arbetstagaren bestrider detta och hävdar att uppsägningshandlingen är förfalskad. Målet aktualiserar såväl tillämpningen av bevisregler i arbetsrätten som betydelsen av elektronisk signering i moderna anställningsförhållanden.
Bakgrund till tvisten
Handelsanställdas förbund (”förbundet”) väckte talan mot enskilda firman Frisör House Timrå (”arbetsgivaren”), som var bunden av kollektivavtal genom hängavtal sedan 2012. Frisören Z.S. anställdes den 7 augusti 2023 med en tillsvidareanställning. Anställningsavtalet signerades med penna på en Ipad av båda parter den 4 augusti på arbetsplatsen.
Enligt båda parter upphörde anställningen den 8 april 2024, men oenigheten gällde hur detta skedde. Förbundet hävdade att arbetsgivaren avskedat Z.S. utan laga grund. Arbetsgivaren å sin sida menade att Z.S. själv sagt upp sig den 28 mars 2024, vilket bekräftades genom en elektroniskt undertecknad uppsägningshandling. Parterna var även oense om huruvida ett nytt tidsbegränsat anställningsavtal ingåtts den 26 mars med slutdatum den 8 april.
Förbundet menade att både uppsägningshandlingen och det tidsbegränsade avtalet var förfalskningar, vilket arbetsgivaren bestämt förnekade. Tvisten kom därför att i stor utsträckning kretsa kring frågan om vem som hade undertecknat uppsägningsdokumentet och vilket beviskrav som skulle tillämpas i en sådan situation.
Parternas ståndpunkter
Förbundet yrkade ogiltigförklaring av ett påstått avskedande samt ekonomiskt och allmänt skadestånd till Z.S. I andra hand yrkades skadestånd motsvarande en uppsägning utan saklig grund. Förbundet gjorde gällande att Z.S. inte undertecknat vare sig uppsägningshandlingen eller ett nytt tidsbegränsat avtal. Dessa dokument uppgavs ha förfalskats, bland annat genom att Z.S:s digitala signatur från det första avtalet kopierats och klistrats in i nya dokument.
Arbetsgivaren invände att Z.S. självmant avslutat sin anställning genom en muntlig uppsägning den 28 mars, samt att Z.S. vid samma tillfälle undertecknat en skriftlig uppsägning på en Ipad. Som stöd åberopade arbetsgivaren två oberoende vittnen som bevittnat undertecknandet i frisörsalongen. Arbetsgivaren vidhöll att inga förfalskningar förekommit och att uppsägningen var frivillig. Alternativt hävdades att det förelegat laga grund för avskedande, med hänvisning till Z.S:s påstådda misskötsamhet.
Bevisbörda och beviskrav
Arbetsdomstolen inledde sin prövning med att redogöra för rättspraxis om bevisbördan när en arbetsgivare påstår att arbetstagaren sagt upp sig själv genom ett undertecknat dokument. Enligt AD 2023 nr 18, har arbetsgivaren bevisbördan för att handlingen är äkta och att uppsägningen verkligen skett. Dock gäller inte det vanliga civilrättsliga beviskravet om ”full bevisning”, utan arbetsgivaren ska göra det övervägande sannolikt att handlingen är äkta.
Domstolen uttalade att samma bevislättnad bör gälla även när handlingen är elektroniskt signerad med penna på en Ipad, vilket var fallet i det aktuella målet. Eftersom parterna var överens om att det var Z.S:s signatur på handlingen, men oense om huruvida den satts just vid detta tillfälle, kom frågan att bli om arbetsgivaren kunde visa att dokumentet verkligen undertecknats av Z.S. den 28 mars.
Utredningen i målet
Vid huvudförhandlingen hördes Z.S. och arbetsgivaren under sanningsförsäkran, samt två vittnen, som båda befunnit sig i salongen den 28 mars. Vittnena uppgav att de på arbetsgivarens begäran bevittnat att Z.S. sade upp sig och undertecknade ett dokument på en Ipad. De kunde dock inte med säkerhet säga exakt vad dokumentet innehöll, men angav att arbetsgivaren informerat dem om att det rörde sig om en uppsägning. Den ena av dem hade dessutom frågat Z.S. varför han sade upp sig.
Z.S. förnekade att han sagt upp sig eller undertecknat något annat än det ursprungliga anställningsavtalet om en tillsvidareanställning. Förbundet påpekade att signaturerna på samtliga tre dokument var identiska, vilket enligt deras uppfattning talade för att signaturen hade återanvänts. De visade också att det gick att redigera text i det digitala avtalet.
Arbetsgivaren förklarade att Ipadens programvara automatiskt föreslår tidigare använda signaturer när samma användare undertecknar ett nytt dokument, vilket kunde förklara identiteten mellan signaturerna.
Arbetsdomstolens bedömning
Domstolen konstaterade att det ankommer på arbetsgivaren att göra det övervägande sannolikt att handlingen härrör från arbetstagaren, även om signaturen i sig är densamma. I detta fall fäste domstolen särskild vikt vid den samstämmiga vittnesbevisningen. Vittnenas berättelser bedömdes som trovärdiga, koherenta och fria från påvisbart egenintresse. Båda befann sig i salongen som kunder och hade inte någon relation till arbetsgivaren utöver detta.
Vittnena hade tydligt beskrivit att Z.S. och arbetsgivaren undertecknat något på en Ipad och att detta skedde efter att arbetsgivaren bett dem bevittna en uppsägning. En av vittnena hade dessutom hört Z.S. ge uttryck för sina skäl till att sluta.
Arbetsdomstolen konstaterade att detta vittnesstöd, tillsammans med arbetsgivarens egna uppgifter, var tillräckligt för att det skulle anses övervägande sannolikt att uppsägningshandlingen verkligen undertecknats av Z.S. den 28 mars 2024. Den alternativa förklaringen från förbundet, att dokumentet var förfalskat genom digital manipulation, ansågs inte tillräckligt underbyggd. Förbundet kunde inte visa hur själva signaturen skulle ha kopierats in i ett annat dokument på ett sätt som tydligt kunde spåras.
Domstolen påpekade också att även om det föreföll mindre sannolikt att en arbetstagare skulle säga upp sig den 28 mars om ett tidsbegränsat avtal redan hade ingåtts den 26 mars med samma slutdatum, var det inte avgörande så länge det var bevisat att uppsägningen faktiskt skett. Den s.k. ursprungssannolikheten kunde alltså inte väga tyngre än den konkreta bevisningen.
Domslut och rättsverkan
Mot bakgrund av ovanstående ogillade Arbetsdomstolen förbundets talan. Domstolen fann att Z.S. själv sagt upp sig, vilket innebar att han inte kunde anses ha blivit avskedad. Något brott mot lagen om anställningsskydd (LAS) hade därmed inte skett, och förbundets krav på skadestånd och lön under ogiltighetsperioden avslogs.
Eftersom förbundet förlorade målet, ålades det även att ersätta arbetsgivarens rättegångskostnader med 19 000 kr.
