Dom om företagshemligheter

I en färsk dom från Arbetsdomstolen har rätten prövat om viss information, som arbetstagaren påstås ha angripit, utgör företagshemligheter. Bedömningen har gjorts utifrån lag (2018:558) om företagshemligheter.

Bakgrund

Den ena parten i målet, A.N, var anställd på ett s.k. HVB-hem under perioden 2007-2018. A.N. arbetade inledningsvis som behandlingsassistent men blev efter en tid föreståndare, vilket var något hon arbetade som i ca 10 års tid. Bolaget hade från början en verksamhet som syftade till att bedriva HVB-hem, men kom sedermera att omfatta även ombesörjande av skyddade boende.

I oktober 2018 upphörde A.N:s anställning efter att parterna (bolaget och A.N) träffat en överenskommelse som bland annat innebar att A.N:s anställning skulle upphöra på grund av arbetsbrist.

Bolaget väckte därefter talan vid tingsrätten och hävdade att A.N. angripit bolagets företagshemligheter under sin anställning. I sitt yrkande anförde bolaget att A.N. skulle förpliktigas att betala både allmänt och ekonomiskt skadestånd om 300 000 kr till bolaget, att tingsrätten vid äventyr av vite skulle förbjuda A.N. att utnyttja eller röja bolagets företagshemligheter, samt att tingsrätten skulle förpliktiga A.N. att överlämna bolagets företagshemligheter och i samband med detta förstöra kvarvarande kopior genom att radera dem.

A.N. bestred samtliga yrkanden och anförde att beloppen inte var skäliga, hon yrkade dessutom ersättning för sina egna rättegångskostnader.

Vad är en företagshemlighet?

Lagen (2018:558) om företagshemligheter (LFH) är den lag som reglerar företagshemligheter och innehåller bestämmelser om skadestånd, vitesförbud och straff vid obehöriga angrepp på företagshemligheter.

I 2 § LFH stadgas definitionen av en företagshemlighet. En företagshemlighet är information om affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse, som inte är allmänt känd eller lättillgänglig, som innehavaren har vidtagit rimliga åtgärder att hemlighålla och vars röjande är ägnat att medföra skada i konkurrenshänseende för innehavaren.

Enligt 3 § LFH avses med angrepp på en företagshemlighet att någon utan innehavarens samtycke bereder sig tillgång till, tillägnar sig eller på annat sätt anskaffar företagshemligheten, utnyttjar företagshemligheten, eller röjer (avslöjar) företagshemligheten.

Tingsrätten

Grunder

Enligt bolaget har A.N. antingen uppsåtligen eller av oaktsamhet brutit mot LFH då denne obehörigen tillägnat sig bolagets företagshemligheter genom att överföra dokumentation från sin arbetsdator till en extern hårddisk och till en USB-sticka. Bolaget menade även att A.N. raderat informationen från arbetsdatorn och från en extern hårddisk tillhörande bolaget. A.N. ska även ha använt så kallade molntjänster vilka löpande sparat bolagets företagshemligheter. Bolaget har inte haft tillgång till dessa konton för molntjänster vilket sedermera inneburit att de inte kunnat komma åt sina filer genom dessa tjänster. Bolaget anförde även att A.N. skulle ha fabriksåterställt en iPad tillhörande bolaget som använts i A.N:s arbete som föreståndare.

De påstådda åtgärderna har således inneburit att all information raderats och därmed inte gått att återskapa för bolaget. Med hänsyn till dessa påstådda angrepp på bolagets företagshemligheter föreligger således grund för yrkande om vitesförbud enligt 12–13 §§ LFH.

Enligt A.N. har hon och bolaget ingått en överenskommelse om anställningens upphörande varav det i denna överenskommelse framgått att, i och med överenskommelsens fullgörande, var samtliga tvister mellan parterna slutligt reglerade och ingen av parterna kunde därmed ställa några ytterligare krav på den andra. A.N. hävdade även att de aktuella dokumenten inte utgör företagshemligheter.

A.N. bestred påståendet om att hon ska ha raderat företagshemlig dokumentation tillhörande bolaget. Hon förklarar att hon rensat dubbletter och överflödig information från sin arbetsdator samt raderat appar från iPaden. Molntjänster ska likaså ha avslutats vid upphörandet av anställningen hos bolaget. Gällande den externa hårddisken påstår A.N. att inga dokument eller information raderats från denna.

A.N. menar att hon inte på något sätt brutit mot sin lojalitetsplikt under sin anställning hos bolaget och på grund av att hon inte innehar några företagshemligheter tillhörande bolaget saknas grund för yrkandet om vitesförbud.

Tingsrättens bedömning

I tingsrätten beviljades bolagets yrkande till största del och A.N. förpliktigades även att ersätta bolaget för dess rättegångskostnad. Dock avslog tingsrätten bolagets yrkande gällande det aktuella vitesförbudet.

Bakgrunden till tingsrättens bedömning tog bland annat avstamp i frågorna 1) medförde den enskilda överenskommelsen mellan parterna att bolaget inte hade någon rätt att ställa ytterligare krav på A.N. med anledning av anställningen, och 2) utgjorde de dokument och filer som tvisten omfattar företagshemligheter?

Avseende den första frågan konstaterade tingsrätten att överenskommelsen i sin ordalydelse framstod som ordinär och att ingen av parterna ansågs ha haft huvudansvaret för formuleringarna i avtalet eftersom formuleringarna utarbetats tillsammans av parterna. Domstolen konstaterade att avtalet därmed inte kunde tolkas enligt principen om contra stipulatorem, vilket innebär en tolkning till nackdel för den part som varit mest ansvarig för avtalet. Den primära frågan i avtalet fann tingsrätten var frågan om arbetsbrist och hur A.N. som anställd skulle hanteras vid denna situation.

Tingsrätten fann att överenskommelsen mellan bolaget och A.N inte hindrade bolaget från att ställa ytterligare krav på A.N. trots att hennes anställning upphört.

Gällande den andra frågan gjorde tingsrätten en bedömning genom att se till de aktuella dokumenten och hänföra dem till olika sammanfattade grupper. Dokumenten som bedömdes grupperades som:

• personalrelaterade handlingar,
• ramavtal och placeringsavtal med kommuner,
• bolagets interna utrednings-, rutin- och policydokument,
• anteckningar från interna möten, möten med kommuner samt samtal med boende.

Tingsrätten bedömde att samtliga grupper av dokument uppfyllde de rekvisit som uppställs i 2 § LFH.

Vidare behövde rätten även se till den svårare frågan, hur ett röjande av informationen var ägnad att medföra skada i konkurrenshänseende för innehavaren. Sammanfattningsvis fann tingsrätten att vissa delar av de dokument som bedömdes utgjorde företagshemligheter i den mening där ett röjande av en sådan uppgift skulle medföra skada för bolaget. Dessa dokument berörde vissa interna utrednings-, rutin- och policydokument, vissa delar av anteckningar från interna möten, möten med kommuner samt samtal med boende.

Tingsrätten kunde även konstatera att A.N:s agerande var uppsåtligen eftersom överföringar av information etc. hade skett i nära anslutning till att bolaget uppmanat A.N. att lämna ifrån sig bolagets egendom. Tingsrätten fastställde därmed att det inte gick att se någon annan anledning till hennes agerande än att hon velat försvåra för eller skada bolagets verksamhet.

Eftersom angreppet på bolagets företagshemligheter ägde rum under en period då A.N. fortfarande var anställd hos arbetsgivaren fastställde tingsrätten att A.N. skulle ersätta bolaget den skada som uppkommit av förfarandet enligt 7 § 1 st. LFH.

Arbetsdomstolen

Yrkanden

A.N. överklagade tingsrättens dom till Arbetsdomstolen och yrkade att domstolen skulle ändra tingsrättens dom och därmed avslå bolagets talan och således fria henne från skyldigheten att betala bolagets rättegångskostnader, samt förpliktiga bolaget att i stället utge A.N. full ersättning för hennes rättegångskostnad vid tingsrätten. Yrkandet om ändringar av tingsrättens dom bestriddes av bolaget, och bolaget vidhöll samtliga yrkanden som presenterats vid tingsrätten, inklusive yrkandet om vitesförbud som avvisades i tingsrätten.

Tvisten

I Arbetsdomstolen var den huvudsakliga frågan i målet om A.N, inom ramen för sin anställning, obehörigen angripit företagshemligheter tillhörande bolaget. Arbetsdomstolen prövade frågan huruvida informationen i de dokument som tvisten omfattade utgjorde företagshemligheter eller inte.

Arbetsdomstolens bedömning

Rättsliga utgångspunkter

Arbetsdomstolen förklarade i sin bedömning att enligt 7 § LFH är en arbetstagare skyldig att ersätta de skador som denne uppsåtligen eller av oaktsamhet uppkommer genom ett förfarande där arbetstagaren angriper företagshemligheter hos arbetsgivaren, som arbetstagaren känner till från sin anställning och som han eller hon insett eller borde insett inte får röjas.

Förarbetena till lagen klargör att begreppet information är brett och innefattar tekniska och kommersiella data. Information måste vara hemlig och ha ekonomiskt värde för att klassas som företagshemlig information och dess röjande bör potentiellt kunna skada innehavarens konkurrenskraft.

Är informationen i detta mål att anse som företagshemligheter?

Tingsrättens gruppering av dokument till fyra kategorier kritiserades av Arbetsdomstolen med hänsyn till att en tillfredsställande bedömning av handlingarna inte kan göras med ett sådant tillvägagångssätt, oavsett om det är godtaget av parterna. Arbetsdomstolen konstaterade att varje handling behövde bedömas individuellt, men utifrån den lista innehållande över ca 400 filer som bolaget presenterat var detta inte möjligt. Endast 19 av de 400 filer som presenterats hade kunnat återskapas. Arbetsdomstolen fokuserade därmed på dessa 19 filer.

Likt tingsrätten beaktade Arbetsdomstolen först och främst om röjandet av informationen i handlingarna kan ha varit ägnat att medföra skada i konkurrenshänseende för bolaget. Detta då det krävs att informationen i fråga haft ett ekonomiskt värde för bolaget och att röjandet ska varit ägnat att medföra skada i konkurrenshänseende (om informationen blir allmänt känd), för att informationen ska anses utgöra företagshemligheter.

De aktuella handlingar som bedömdes av domstolen kunde konstateras ha varken ett kommersiellt eller potentiellt kommersiellt värde. Därav föll den stora majoriteten av handlingar utanför definitionen av vad som utgör företagshemligheter. Tingsrätten hade i sin dom godkänt bolagets argument om att det skulle medföra skada i konkurrenshänseende för bolaget att det blev känt för bl.a. olika avtalsparter att bolaget inte hade förmåga att hindra interna och hemliga dokument från att offentliggöras. Detta argument kunde enligt Arbetsdomstolen inte godtas, om inte informationen också har ett ekonomiskt värde i sig själv.

Dom

Arbetsdomstolen ändrade således tingsrättens dom och avslog bolagets talan. Arbetsdomstolen förordnade sedermera bolaget att ersätta A.N. för hennes rättegångskostnader vid både tingsrätten och Arbetsdomstolen.

Kom ihåg att du kan läsa fler intressanta domar på Lawbox.