Gränsdragningen mellan upphovsrätt och arbetsrätt
Arbetsdomstolens beslut i AD 2025 nr 68, rörande formgivaren bakom den ikoniska ljuslyktan Snöbollen, behandlar en fråga om vad som utgör en arbetstvist.
Domstolen tog i målet ställning till om en tvist om royaltyersättning för ett konstnärligt verk, skapat under ett påstått anställningsförhållande på 1970-talet, omfattas av lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvisters (arbetstvistlagen) tillämpningsområde eller faller under immaterialrättens regelverk. Ärendet aktualiserar därmed flera centrala frågor inom såväl arbetsrätten som upphovsrätten och rör även gränsdragningen mellan olika domstolars behörighet.
Snöbollens skapelse och den utdragna tvisten
AW, käranden i målet, var verksam som formgivare vid ett glasbruk under 1970-talet. Inom ramen för detta arbete formgav hon ljuslyktan Snöbollen, som sedermera blivit en av Sveriges mest kända glaskonstprodukter. Under en period om tio år erhöll AW royaltyersättning baserad på försäljningen. Därefter upphörde ersättningen, något som AW menar skedde utan giltigt rättsligt stöd.
I januari 2024 väckte AW talan mot Orrefors Kosta Boda AB (”bolaget”) vid Gotlands tingsrätt. Hon yrkade dels ersättning om 15 miljoner kronor för utebliven royalty, dels ett fastställelseyrkande att bolaget fortsatt är skyldigt att betala royaltyersättning på all framtida försäljning av Snöbollen fram till 70 år efter hennes död, med stöd i såväl anställningsavtal som upphovsrättsliga principer.
Bolaget invände dels att AW aldrig varit anställd utan snarare fristående uppdragstagare, dels att tvisten omfattades av en giltig skiljeklausul i det ursprungliga avtalet. Därutöver gjordes gällande att målet i grunden inte var en arbetstvist, utan en upphovsrättslig tvist som därmed inte skulle prövas i allmän domstol.
Tingsrättens bedömning
Gotlands tingsrätt prövade i första hand frågan om tvisten utgjorde en arbetstvist. Efter en samlad bedömning av anställningsavtalet från 1972 och övriga omständigheter fann tingsrätten att AW haft ett anställningsförhållande med glasbruket. Avtalet innehöll bland annat regler om fasta arbetsperioder, månatlig ersättning och exklusivitet, vilket ansågs tala för en arbetstagarliknande ställning. Att parterna i avtalet benämnt ersättningen som ”lön” samt att AW personligen skulle utföra arbetet ansågs ytterligare förstärka detta.
Tingsrätten fann därför att det fanns en rättsligt relevant anknytning mellan tvisten om royaltyersättning och det tidigare anställningsförhållandet. Därmed bedömdes målet som en arbetstvist enligt 1 kap. 2 § arbetstvistlagen.
Trots detta avvisade tingsrätten AW:s talan med hänvisning till skiljeklausulen i avtalet, vilken ansågs giltig och bindande. AW:s invändning om att klausulen var oskälig enligt 36 § avtalslagen avslogs. Domstolen fann inte att omständigheterna i målet var så särpräglade att klausulen kunde lämnas utan avseende.
AW ålades att ersätta bolagets rättegångskostnader med cirka 300 000 kronor.
Arbetsdomstolens prövning
AW överklagade tingsrättens beslut till Arbetsdomstolen och yrkade att beslutet skulle undanröjas. Hon hävdade att bolaget genom verksamhetsöverlåtelser övertagit det rättsliga ansvaret för hennes anställningsavtal med glasbruket, och att tvisten därför fortsatt var att betrakta som en arbetstvist. AW yrkade också befrielse från skyldigheten att betala bolagets rättegångskostnader.
Arbetsdomstolen prövade först sin egen behörighet och gjorde en fristående bedömning av om tvisten var att betrakta som en arbetstvist. Domstolen konstaterade att AW visserligen varit anställd hos glasbruket vid tiden då Snöbollen skapades, men att detta anställningsförhållande upphört redan på 1970-talet. Någon anställning hos Orrefors Kosta Boda AB hade aldrig förelegat.
Domstolen fann att det inte var visat , eller ens påstått, att bolaget övertagit skyldigheterna enligt det ursprungliga anställningsavtalet genom ett avtal med AW. Den rättsliga anknytningen mellan AW och bolaget saknade därför det för en arbetstvist nödvändiga sambandet med ett anställningsförhållande. Av detta skäl kunde inte heller den påstådda rätten till royalty betraktas som grundad på ett anställningsförhållande.
Domstolen hänvisade till gällande rätt om företagsöverlåtelser och konstaterade att den automatiska övergång av anställningsavtal som infördes genom 6 b § lagen om anställningsskydd (LAS) inte var tillämplig i detta fall. Då bestämmelsen tillkom först i samband med Sveriges EU-inträde 1995, var det i det aktuella fallet (som avsåg förhållanden från 1970-talet) istället de avtalsrättsliga reglerna om partsbyte som gällde. Någon sådan övergång hade inte visats.
Sammantaget fann Arbetsdomstolen att tvisten inte var en arbetstvist.
Då AW inte begärt att målet skulle överlämnas till Patent- och marknadsdomstolen, var ingen domstol behörig att pröva målet i dess nuvarande form. Arbetsdomstolen avvisade därför överklagandet.
AW ålades att ersätta bolagets rättegångskostnader i Arbetsdomstolen med 102 000 kronor.
Avslutande reflektion
Arbetsdomstolens beslut i målet belyser gränsdragningen mellan upphovsrättsliga och arbetsrättsliga tvister. Även om AW skapade Snöbollen inom ramen för en tidigare anställning, konstaterade domstolen att det i dagens läge inte finns något rättsförhållande mellan henne och Orrefors Kosta Boda AB som gör tvisten till en arbetstvist. Det saknas helt enkelt den rättsligt relevanta anknytningen till ett anställningsförhållande, vilket är ett krav enligt arbetstvistlagen.
Målet visar även att verksamhetsövergångar som skett före införandet av 6 b § LAS inte automatiskt medför att anställningsavtal övergår till den nya arbetsgivaren. I dessa fall krävs ett uttryckligt partsbyte. Eftersom något sådant inte har visats, anses inte Orrefors Kosta Boda ha övertagit skyldigheterna enligt det ursprungliga anställningsavtalet.
Domstolens bedömning innebär att tvisten varken hörde hemma i Arbetsdomstolen eller vid tingsrätten. Beslutet tydliggör därmed vikten av att noggrant identifiera rättslig grund och rätt forum, särskilt i tvister som har sin upprinnelse i händelser långt tillbaka i tiden.
