När börjar arbetsdagen på riktigt? EU-domstolen om restid som arbetstid
I många verksamheter är det en självklar utgångspunkt att arbetsdagen börjar när medarbetaren “är på plats”. Men EU-domstolen har i mål C-110/24 visat att det ibland är fel startpunkt. När arbetsgivaren lägger in en obligatorisk transport eller samling på en bestämd plats vid en bestämd tid eller krav på gemensam resa i arbetsgivarens fordon till ett skiftande arbetsställe, ja då, kan själva resan vara arbetstid. Det är inte en fråga om pendling. Det är en fråga om hur jobbet faktiskt är organiserat.
När börjar arbetsdagen på riktigt?
Tänk dig att du som chef ansvarar för en verksamhet där arbetet alltid sker “någon annanstans”: ute i fält, i skogen, hos kunder, på olika objekt eller på platser som skiftar från dag till dag. För att få ihop logistiken har ni en samlingsplats, det kan vara en depå eller uppställning där alla ska vara en viss tid. Därifrån åker hela arbetsstyrkan tillsammans i företagets fordon.
Det här upplägget är vanligt, effektivt och ibland även nödvändigt. Men det gör också att avgränsningen blir svårare när det kommer till: “på väg” eller “i arbete”. EU-domstolen säger i praktiken att om resan är en integrerad del av hur arbetet organiseras och arbetstagaren under resan står under arbetsgivarens planering och kontroll, då kan arbetsdagen börja tidigare än när man kliver ur bilen på arbetsstället.
Exempel
En arbetsgivare har anställt ett antal bärplockare som måste samlas 05.30 på en uppsamlingsplats för gemensam resa ut till plockningsområdet. Arbetsgivaren kör dem i minibuss till angiven destination. Resan tar en till två timmar, ibland mer beroende på väder och väg. På eftermiddagen körs de tillbaka samma väg. För bärplockaren är det inte bara en transport. Det är en del av dagens upplägg, det vill säga en del av arbetsgivarens sätt att få arbetet gjort.
Frågan som uppstår är: ska de där en till två timmarna räknas som arbetstid? Med domen som stöd blir svaret ja. Det är viktigt att stanna vid varför. För det är inte bärplockning som sådan som är avgörande. Det är graden av styrning och frihet. Kopplat till EU-domen så uppfylls följande: kravet utgår från arbetsgivaren att medarbetarna samlas på en bestämd tid och plats, gemensam transport i arbetsgivarens fordon och ett arbete som saknar fast arbetsplats.
Vad prövade EU-domstolen i C-110/24?
I målet stod ett fackförbund mot ett bolag som organiserade förbättringsarbeten i skyddade naturområden. Arbetstagarna hade inte en fast arbetsplats; arbetsställena växlade. Varje dag började med att de tog sig själva till en bestämd “bas”. Därifrån transporterades de tillsammans i arbetsgivarens fordon till dagens arbetsställe och efter arbetsdagen tillbaka till basen.
Tvisten handlade om huruvida restiden i denna kedja, särskilt resan tillbaka skulle räknas som arbetstid enligt arbetstidsdirektivets definition. EU-domstolen landade i att när resan sker på arbetsgivarens initiativ, inom arbetsgivarens planerade ram och som ett ofrånkomligt led i hur arbetet utförs, ska den i regel betraktas som arbetstid.
Är du fri eller är du en del av arbetsgivarens logistik?
EU-domstolen återkommer till en enkel men kraftfull kärna i sin dom: när arbetstagaren inte kan disponera sin tid fritt, utan måste följa arbetsgivarens instruktioner och planering, då talar det för arbetstid.
Av denna orsak, räknas normalt inte pendling som arbetstid. Om du själv väljer när du åker, hur du tar dig dit och kan göra egna ärenden på vägen, då ligger du utanför arbetsgivarens kontroll. Du är på väg till jobbet.
Men om du måste vara på en viss plats vid en viss tid, måste resa på det sätt arbetsgivaren bestämt, och inte i praktiken kan använda tiden till något annat än att “följa med i systemet”, då är du inte i en fri tidssituation. Du är ett led i arbetsgivarens planering.
Samma resonemang gör bärplockarexemplet relevant. I minibussen på väg till plockningsplatsen är arbetstagaren inte fri att disponera tiden i någon meningsfull bemärkelse. Man är där man ska vara, när man ska vara där, på det sätt arbetsgivaren bestämt, för att arbetet ska kunna utföras.
Två upplägg som kan se lika ut, men får helt olika juridisk betydelse
Här är en skillnad som ofta avgör i praktiken, och som chefer och HR behöver kunna se.
I det första upplägget är transporten ett krav: “Du måste åka med oss.” Samlingsplatsen är obligatorisk, avgångstiden är fast och ni har valt att arbetet ska utföras på ett sätt som förutsätter gemensam transport. I en sådan modell ligger det mycket nära EU-domstolens situation. Resan blir en del av arbetsdagen både resan ut som tillbaka, eftersom den är inbyggd i arbetsgivarens sätt att leda och fördela arbetet.
I det andra upplägget erbjuder ni skjuts: “Vi kan köra dig, om du vill.” Bärplockaren kan välja att åka egen bil, samåka eller komma direkt till plockningsplatsen. Samlingen är inte ett villkor för att få arbeta. Då minskar graden av styrning, och det blir svårare att säga att restiden är arbetstid, eftersom arbetstagaren faktiskt har ett val och kan disponera resan på ett annat sätt.
I praktiken är det alltså inte bara “att det finns en buss” som är avgörande, utan om bussen är ett erbjudande eller ett krav.
Vad betyder detta för arbetsgivare och varför blir det snabbt en arbetsmiljöfråga?
För svenska arbetsgivare är den stora konsekvensen sällan bara en diskussion om tidrapportering eller ersättning. Den större frågan är ofta: håller schemat när restiden räknas in?
Om bärplockarna reser två timmar, plockar åtta timmar och reser två timmar tillbaka, då är arbetsdagen inte åtta timmar. Den är tolv. Och då kommer arbetstidsreglernas skyddsmekanismer in med full kraft: dygnsvila, veckovila och rimliga arbetspass.
Arbetstidslagen (1982:673) innehåller centrala krav på dygnsvila (11 timmar) och veckovila (36 timmar). När restid blir arbetstid kan det förändra hur ni måste lägga arbetspassen för att inte bygga in för kort återhämtning, särskilt om ni har tidiga starter flera dagar i rad.
Det här är också en arbetsmiljöfråga i bred mening. Långa dagar som uppstår “av logistik” riskerar att normaliseras och då hamnar ni lätt i ett läge där verksamheten går runt tack vare en arbetstidskonstruktion som inte är hållbar över tid.
Slutsatsen: arbetsdagen kan börja på samlingsplatsen
EU-domstolens dom gör det tydligt att “arbetsdagens start” inte alltid är samma sak som “arbetsplatsen där arbetet utförs”. Om ni som arbetsgivare kräver samling på en bestämd plats och bygger in en obligatorisk gemensam transport till ett rörligt arbetsställe, då kan arbetsdagen i juridisk mening börja redan där.
För chefer och HR är det här framför allt en uppmaning att se på arbetstid som en del av verksamhetsstyrning: hur ni planerar, organiserar, bemannar och följer upp. För när restid blir arbetstid får det konsekvenser i hela kedjan, från schemaläggning och vila till hur ni undviker att skapa ohälsosamt långa arbetsdagar.
Checklista för chefer och HR: tre kontrollfrågor och vad du gör om svaret blir “ja, ja, nej
Börja med tre kontrollfrågor:
- Måste medarbetaren vara på en viss plats vid en viss tid?
- Bestämmer arbetsgivaren hur transporten ska ske?
- Kan medarbetaren disponera tiden fritt under resan?
Om svaret i praktiken blir ja, ja, nej, då ligger upplägget nära EU-domstolens bedömning, och ni bör agera som om restiden kan vara arbetstid.
Nästa steg blir att säkerställa att ni har kontroll på konsekvenserna: att restiden kan fångas i tidrapportering, att scheman håller dygnsvila och veckovila, och att ni har en tydlig och enhetlig tillämpning i linje med kollektivavtal och interna rutiner.
