Bakgrund
Tre kriminalvårdare som jobbade inom Nationella transportenheten (fortsättningsvis benämnd ”arbetsgivaren”) ansökte om föräldraledighet på deltid med fast start och sluttid. Arbetsgivaren meddelade att denna typ av ledighet var möjlig att tillhandahålla, men endast om kriminalvårdarna accepterade att bli omplacerade till arbete vid anstalt eller häkte. Två av kriminalvårdarna, D.S och W.R, accepterade att omplaceras och jobbade under ledigheten vid häkte. Den tredje kriminalvårdaren N.H motsatte sig omplacering och beviljades därmed ingen föräldraledighet. Fackförbundet ST (ST) menade att detta bröt mot föräldraledighetslagen.
Rättsfråga
Tvisten i fråga är ifall brott mot föräldraledighetslagen har förelegat.
Yrkande och grunder
ST yrkade på att arbetsgivaren skulle utge allmänt skadestånd till arbetstagarna. Detta då man avslagit N.Hs ansökan om partiell föräldraledighet men accepterat D.S och W.Rs partiella föräldraledighet. Föräldraledighetens förläggning hade dock inneburit att man omplacerat dessa till andra arbetsuppgifter vid olika häkten och anstalter. Omplaceringen av dessa arbetstagare hade enligt ST inneburit ett missgynnade av dem. Vidare menade ST att omplacering inte var en nödvändig följd av ledigheten. ST menade att detta inte inneburit att NTE:s verksamhet hade upplevt påtagliga störningar om man hade låtit arbetstagarna vara partiellt föräldralediga. Därav, genom att inte godta N:H:s föräldraledighet respektive omplacera W:R och D.S, har arbetsgivaren brutit mot föräldraledighetslagen.
Arbetsgivaren menade att man inte hade brutit mot föräldraledighetslagen, och var således inte skyldig att till arbetstagarna utge allmänt skadestånd. Arbetsgivaren ansåg att om de hade beviljat arbetstagarna ledighet enligt deras ansökningar, och med oförändrade arbetsuppgifter, hade detta inneburit en påtaglig störning i verksamheten. Vidare hade arbetsgivaren inte nekat N.H begärd föräldraledighet, utan för att tillgodose N.Hs önskemål hade man erbjudit honom en tillfällig omplacering. Detta tackade N.H nej till vilket innebär att han återkallade sin ansökan. Genom att N.H avböjt sin omplacering var inte arbetsgivaren skyldig att omplacera honom. Att omplacera D.S. och W.R., till olika häkten, låg inom ramen för deras arbetsskyldighet och var en nödvändig följd av den partiella ledighetens förläggning. Detta har inte inneburit någon form av missgynnade menade arbetsgivaren.
Domskäl och dom
I fallet resonerade arbetsdomstolen (AD) på följande sätt. När man beaktar lagstiftningen på området (föräldraledighetslagen), bör man i detta fall beakta 14 § andra stycket och 16 § samtidigt. När man har följande lagrum som utgångspunkt bör följande gälla. Om en arbetstagare skulle begära delledighet och någon överenskommelse inte kommit till stånd, ska arbetstagaren som huvudregel beviljas ledighet med icke förändrade arbetsuppgifter. Skulle de medföra påtaglig störning i arbetsgivarens verksamhet, att arbetstagaren begärt delledighet på ett visst sätt, bör arbetstagaren beredas omplacering till arbetsuppgifter. Om arbetsgivaren i en situation där delledighet med oförändrade arbetsuppgifter skulle innebära påtaglig störning, omplacerar arbetstagaren och sedan beviljar delledighet, så innebär denna omplacering som utgångspunkt ett missgynnande enligt föräldraledighetslagen. Detta eftersom omplaceringen är en nödvändig följd i ledet.
Därmed kom AD fram till följande i fallet. Arbetsgivaren ansåg att N.H inte kunde vara ledig med oförändrade arbetsuppgifter och erbjöd honom därmed temporärt arbete på häkte. N.H accepterade inte detta. Därav har AD uppfattat det som att när N.H ställdes framför alternativet att vara ledig och omplaceras eller inte vara ledig och fortsätta med sitt jobb, valde det senare. I vart fall kan man inte klandra kriminalvården att det drog samma slutsats och inte gav N.H ledigt. Arbetsdomstolen kom fram till att det skulle innebära påtaglig störning i kriminalvårdens transportenhet om N.H skulle vara delledig med oförändrade arbetsuppgifter. Därav har inte arbetsgivaren brutit mot föräldraledighetslagen, genom att inte godta hans begäran om delledighet med oförändrade arbetsuppgifter. När det kom till D.S. och W.R så konstaterade AD att deras ledighet också skulle innebära påtaglig störning, men eftersom de accepterade omplaceringen hade inte arbetsgivaren brutit mot föräldraledighetslagen. Därmed ogillades käromålet i sin helhet och AD gav avslag på STs begäran om allmänt skadestånd.
